Renovering - överrenovering??

[Peteess]

Som gammal "ruinromantiker" anser jag att ett överrenoverat, gammalt fordon inte är vackert!!

En analogi som osökt dyker upp är när man ser äldre, företrädesvis amerikanska, företrädesvis mycket rika damer och herrar som lyft sig, silikonat sig och botoxerat sig till groteska karikatyrer av sig själva i jakten på en, för alltid, svunnen ungdom. Man har inte förstått att varje ålder har sin skönhet.

Detta gäller även fordon. Om plåten har en repa eller färgen är blekt - det har ingen större betydelse. Det visar på att livet (tiden) skapat upplevelser och öppnar för fantasin att gissa vad som hänt på vägen.

Jag såg ett gammalt flygplan från WW2 på ett museum i England. Det var fullt flygbart, med originalbeteckningar och slitage samt några snygga kulhål som lagats under fältmässiga förhållanden. På samma museum stod en överrenoverad Spitfire. Gissa vilket plan som hade själen kvar?

På meetings med gamla bilar kan man se Buickar, Cadillacs och andra fordon i ett skick som dom inte var ens när de var nya. Ägarna har säkert sina skäl att lägga tonvis med pengar på detta och jag har respekt för detta men snygga är åkdonen inte.

Vore kul att höra Era åsikter i ämnet.

[henrikborjeson]

Ett väl bevarat orginalfordon är alltid mer intressant. Ett minimikrav är att orginalllacken är kvar för att man ska bevara den, gärna med orginaldekaler från träffar, återförsäljare etc.
Penselmålade, fotlistlösa scootrar med hemmasydda sadelöverdrag modell "duschmössa" är det mycket bättre att blästra rent och bygga upp från grunden. Ju mer NOS delar man kan använda desto bättre.

Själv tycker jag att en snygg renovering är det "näst-bästa" eftersom väl patinerade fordon är ganska sällsynta. man får inte heller blanda ihop (som det görs i säljesannonser ) vanvård med patinering. Patinering får ett fordon av att användas och skötas under lång tid. En PX som stått ute i regn och rusk och börjat rosta i alla tänkbara skarvar är inte patinerad - den är bara tråkig.

mvh/HB
PS Man testade faktiskt botox på Px200, det blev en Cosa

Som gammal "ruinromantiker" anser jag att ett överrenoverat, gammalt fordon inte är vackert!!

En analogi som osökt dyker upp är när man ser äldre, företrädesvis amerikanska, företrädesvis mycket rika damer och herrar som lyft sig, silikonat sig och botoxerat sig till groteska karikatyrer av sig själva i jakten på en, för alltid, svunnen ungdom. Man har inte förstått att varje ålder har sin skönhet.

Detta gäller även fordon. Om plåten har en repa eller färgen är blekt - det har ingen större betydelse. Det visar på att livet (tiden) skapat upplevelser och öppnar för fantasin att gissa vad som hänt på vägen.

Jag såg ett gammalt flygplan från WW2 på ett museum i England. Det var fullt flygbart, med originalbeteckningar och slitage samt några snygga kulhål som lagats under fältmässiga förhållanden. På samma museum stod en överrenoverad Spitfire. Gissa vilket plan som hade själen kvar?

På meetings med gamla bilar kan man se Buickar, Cadillacs och andra fordon i ett skick som dom inte var ens när de var nya. Ägarna har säkert sina skäl att lägga tonvis med pengar på detta och jag har respekt för detta men snygga är åkdonen inte.

Vore kul att höra Era åsikter i ämnet.

[Paka]

Håller med Henrik. De jag har renoverat har varit i så dåligt skick att det inte fanns något alternativ. Men drömmen är ju att hitta en lågmilare alt. väldigt välskött exemplar. En fin originallack är väldigt sällsynt medan det finns hundratals halvbra lackeringar och renoveringar.
Orkar man inte (eller helt enkelt inte har den kunskap som krävs ännu) tycker jag att det är mycket roligare när en hoj görs mera personlig.
Jag har sett flera exempel (på det här forumet) där i alla fall jag garanterat hade valt att inte fixa annat än det mekaniska.
Det är ungefär som med prylar i Antikrundan, gör man inte renoveringen riktigt bra så har man faktiskt sänkt värdet på hojen, i alla fall i kretsar där man har något hum om gamla scootrar. Vissa "före"-bilder visar så vackra scootrar att man kan börja gråta.
Visst, huvudsaken är ju att ägaren är nöjd med resultatet, men som sagt, det finns alltid sämre hojar runt hörnet om man gillar att helrenovera.
Jag vågar faktiskt vara så hård att det bästa man kan säga om ett flertal svenska "originalrenoveringar" är att de har fått ett rätt bra rostskydd.
En bild som jag fick nyss:
Touringen till vänster har inkörningsdekalen kvar (ett av de bästa tecknen som finns på att det är originallack) Rör ej, alltså.
Supern till höger kan dock vara lämplig att ge sig på.


/P

[Federico]

Håller med Börjesson och Paka.

Men jag tycker ändå att vissa renoverade scootar har sin charm om de används, speciellt de som ständigt förändras, lackeras om, trimmas, körs och slits. Kan t.ex tycka att en del tyska scooterboymaskiner man sett på svenska träffar har själ, om de är snygga är en annan sak. Ett annat exempel är en orange vespa-cutdown som körs av en scootervän från Skåne, såg denna maskin för första gången i Gränna eller om det var Öresund runt för ca tio år sedan, blank och fin. Men nu på cannonball, samma scooter, samma ägare, snyggt patinerad efter tio års körning.

[henrikborjeson]

Pakas vänstra scooter är ett praktexempel på en scooter som man inte ska blästra och lacka om utan bara se till att få ut på vägarna snarast möjligt .
Inte bara ser lacken bra ut , den har även riktig patinering i form av gulnad mätartavla, lätt spruckna orginalhandtag, stelnad galonsadel och attribut som orginalnycklar?, inkörningsdekal, sadelmärke och oljemix-dekal kvar på tanklocket. Visseligen finns det en och annan rostfläck men inte värre (vad man ser) än att det klarar sig med lite gammaldags bilvax för att det inte ska bli värre. Sen ska man ju helst inte använda en sådan vespa för vinterpendlig utan hellr "finåka" när vädret så tillåter. Då kommer den att vara lika fin i många år till.

Kul att man fortfarande kan hitta sådant "godis"

mvh/HB

[henrikborjeson]

Peos cutdown är ju baseratd på en 125 gtr, en på den tiden "dussinscooter" så jag tycker att han gjorde helt rätt som stylade den. Visst är det kul att man skapar en mer personlig touch på sin scooter - speciellt när man tar ett helhetsgrepp och förverkligar alla sina ideer.
Kollade patineringen på kolv & cylinder i helgen när vi hälsade på, verkligen väl patinerad kolv med tydliga spår av glad och aktiv körning på Cannonball

mvh/HB

Håller med Börjesson och Paka.

Men jag tycker ändå att vissa renoverade scootar har sin charm om de används, speciellt de som ständigt förändras, lackeras om, trimmas, körs och slits. Kan t.ex tycka att en del tyska scooterboymaskiner man sett på svenska träffar har själ, om de är snygga är en annan sak. Ett annat exempel är en orange vespa-cutdown som körs av en scootervän från Skåne, såg denna maskin för första gången i Gränna eller om det var Öresund runt för ca tio år sedan, blank och fin. Men nu på cannonball, samma scooter, samma ägare, snyggt patinerad efter tio års körning.

[Paka]

Absolut! Jag skulle aldrig renovera en scooter och sedan låta den stå.
Det är ju patina man vill åt.
Tanken med min cellulosalackering var ju att den förhoppningsvis ska åldras på samma sätt som originalen.
Vårdar man den, som Henrik sa, så blir den ju bara snyggt sliten, inte fulrostig.
Jag gillar också scootrar som förändras och ingen scooter blir dålig av att köras, de är ju byggda för det.
/P

Håller med Börjesson och Paka.

Men jag tycker ändå att vissa renoverade scootar har sin charm om de används, speciellt de som ständigt förändras, lackeras om, trimmas, körs och slits. Kan t.ex tycka att en del tyska scooterboymaskiner man sett på svenska träffar har själ, om de är snygga är en annan sak. Ett annat exempel är en orange vespa-cutdown som körs av en scootervän från Skåne, såg denna maskin för första gången i Gränna eller om det var Öresund runt för ca tio år sedan, blank och fin. Men nu på cannonball, samma scooter, samma ägare, snyggt patinerad efter tio års körning.

[vespaco]

Om plåten har en repa eller färgen är blekt - det har ingen större betydelse. Det visar på att livet (tiden) skapat upplevelser och öppnar för fantasin att gissa vad som hänt på vägen.

Visst, men sannolikheten att du hittar en 40 år gammal skoter med EN repa eller bara blekt färg är faktiskt ganska osannolik. Och dessa mår bättre i ett museum än att köras med. För varje gång man kör sin gamling så utsätter man ju den för naturlig sandblästring och den riskerar att hamna i en olycka, osv. De skotrar som bara har en eller några få repor har antagligen inte använts väldigt mycket. De har stått bortglömda i något vettigt förråd. Och repan har kanske kommit under förrådstiden, vilket inte är speciellt nostalgiskt i mina ögon. De gammelskotrar som har verklig historik bakom sig har antagligen hamnat ut för både det ena och det andra och behövt plåtreparationer och ommålningar för att fungera ännu i dag.

Om du verkligen vill behålla Vespornas patinerade yttre för kommande generationer så är det nog bäst att du börjar inhandla dem allt efter de kommer ut på Blocket. För var och en har ju rätt att göra precis vad den vill med sin egendom. Måla den randig i neonfärger, borra den full med hål, byta ut allt mot något annat, göra den till en reservdelshög och/eller köra en ångvält över. Några gör det pga okunskap andra med flit.

Jag låter hård men sådana här diskussioner förs alltid nu och då i olika forum och rentavt näsa mot näsa och man har lärt sig så småningom realiteten och andras åsikter. Renoveringsåsikterna är som smakerna och bakarna: delade. Och själv frågar jag varför det yttre är viktigare än det inre (motorn)? Man behåller det yttre patinerade men byter gladeligen motor eller trimmar den till höger eller vänster. Jag tycker att skoterns verkliga själ försvinner lika effektivt i ett sådant fall. Och den åsikten får precis lika mycket kritik som åsikten att man renoverar en gamling till nyutseende eller till något annat. Livet är hårt sa bonden, grymt sa grisen när julen närmade sig.

Själv hör jag till orginalnörderna, anser att orginalfärgen är härlig men tar inte stress av att den blir ommålad (helst i samma kulör). Man byter ju kolvar och cylindrar också när de är finito, eller hur? Jag respekterar däremot högt att någon tagit reda på skoterns historia (vem som ägt den och vad den fått uppleva) och låter den historieskildringen (som uppdateras allt efter) följa med skotern på dess fortsatta vandring. Kanske just detta ex har åkt något antal gånger till Lappland eller på Europaresa? Hamnat i någon ryslig kollision men uppstått som fågeln Fenix? Eller varit skotern som den eller den ägaren friarreste till sin kommande med? Kanske rentavt en bröllopsresefordon därefter! Kanske ägd av någon berömd person i sin ungdom eller något annat? Det alltså riktig realnostalgi att beundra den mångfaldigt uppfixade skotern och fantasinostalgi att beundra någon okänd bortställd laduskoter, bara för att den har orginalfärgen och ett par repor, och fnysa åt den andra. Man skall inte döma hunden efter håret!

Nåja, det här är en väldigt känslig sak och får antagligen både en och annan person att resa ragg eller sucka uttråkade, men det insåg du förstås när du skrev din text? Själv tycker jag det är bra att folk har olika åsikter men åsikter på ett forum har emellanåt en tendens att hetta upp sig ordentligt. Jag funderade länge innan jag svarade om jag skulle svara och hoppas att ingen blir sårad av min text.

[fritte]

Om plåten har en repa eller färgen är blekt - det har ingen större betydelse. Det visar på att livet (tiden) skapat upplevelser och öppnar för fantasin att gissa vad som hänt på vägen.

Visst, men sannolikheten att du hittar en 40 år gammal skoter med EN repa eller bara blekt färg är faktiskt ganska osannolik. Och dessa mår bättre i ett museum än att köras med. För varje gång man kör sin gamling så utsätter man ju den för naturlig sandblästring och den riskerar att hamna i en olycka, osv. De skotrar som bara har en eller några få repor har antagligen inte använts väldigt mycket. De har stått bortglömda i något vettigt förråd. Och repan har kanske kommit under förrådstiden, vilket inte är speciellt nostalgiskt i mina ögon. De gammelskotrar som har verklig historik bakom sig har antagligen hamnat ut för både det ena och det andra och behövt plåtreparationer och ommålningar för att fungera ännu i dag.

Om du verkligen vill behålla Vespornas patinerade yttre för kommande generationer så är det nog bäst att du börjar inhandla dem allt efter de kommer ut på Blocket. För var och en har ju rätt att göra precis vad den vill med sin egendom. Måla den randig i neonfärger, borra den full med hål, byta ut allt mot något annat, göra den till en reservdelshög och/eller köra en ångvält över. Några gör det pga okunskap andra med flit.

Jag låter hård men sådana här diskussioner förs alltid nu och då i olika forum och rentavt näsa mot näsa och man har lärt sig så småningom realiteten och andras åsikter. Renoveringsåsikterna är som smakerna och bakarna: delade. Och själv frågar jag varför det yttre är viktigare än det inre (motorn)? Man behåller det yttre patinerade men byter gladeligen motor eller trimmar den till höger eller vänster. Jag tycker att skoterns verkliga själ försvinner lika effektivt i ett sådant fall. Och den åsikten får precis lika mycket kritik som åsikten att man renoverar en gamling till nyutseende eller till något annat. Livet är hårt sa bonden, grymt sa grisen när julen närmade sig.

Själv hör jag till orginalnörderna, anser att orginalfärgen är härlig men tar inte stress av att den blir ommålad (helst i samma kulör). Man byter ju kolvar och cylindrar också när de är finito, eller hur? Jag respekterar däremot högt att någon tagit reda på skoterns historia (vem som ägt den och vad den fått uppleva) och låter den historieskildringen (som uppdateras allt efter) följa med skotern på dess fortsatta vandring. Kanske just detta ex har åkt något antal gånger till Lappland eller på Europaresa? Hamnat i någon ryslig kollision men uppstått som fågeln Fenix? Eller varit skotern som den eller den ägaren friarreste till sin kommande med? Kanske rentavt en bröllopsresefordon därefter! Kanske ägd av någon berömd person i sin ungdom eller något annat? Det alltså riktig realnostalgi att beundra den mångfaldigt uppfixade skotern och fantasinostalgi att beundra någon okänd bortställd laduskoter, bara för att den har orginalfärgen och ett par repor, och fnysa åt den andra. Man skall inte döma hunden efter håret!

Nåja, det här är en väldigt känslig sak och får antagligen både en och annan person att resa ragg eller sucka uttråkade, men det insåg du förstås när du skrev din text? Själv tycker jag det är bra att folk har olika åsikter men åsikter på ett forum har emellanåt en tendens att hetta upp sig ordentligt. Jag funderade länge innan jag svarade om jag skulle svara och hoppas att ingen blir sårad av min text.

Vespaco, you are the Queen!!

[Federico]

Om plåten har en repa eller färgen är blekt - det har ingen större betydelse. Det visar på att livet (tiden) skapat upplevelser och öppnar för fantasin att gissa vad som hänt på vägen.

Visst, men sannolikheten att du hittar en 40 år gammal skoter med EN repa eller bara blekt färg är faktiskt ganska osannolik. Och dessa mår bättre i ett museum än att köras med. För varje gång man kör sin gamling så utsätter man ju den för naturlig sandblästring och den riskerar att hamna i en olycka, osv. De skotrar som bara har en eller några få repor har antagligen inte använts väldigt mycket. De har stått bortglömda i något vettigt förråd. Och repan har kanske kommit under förrådstiden, vilket inte är speciellt nostalgiskt i mina ögon. De gammelskotrar som har verklig historik bakom sig har antagligen hamnat ut för både det ena och det andra och behövt plåtreparationer och ommålningar för att fungera ännu i dag.

Om du verkligen vill behålla Vespornas patinerade yttre för kommande generationer så är det nog bäst att du börjar inhandla dem allt efter de kommer ut på Blocket. För var och en har ju rätt att göra precis vad den vill med sin egendom. Måla den randig i neonfärger, borra den full med hål, byta ut allt mot något annat, göra den till en reservdelshög och/eller köra en ångvält över. Några gör det pga okunskap andra med flit.

Jag låter hård men sådana här diskussioner förs alltid nu och då i olika forum och rentavt näsa mot näsa och man har lärt sig så småningom realiteten och andras åsikter. Renoveringsåsikterna är som smakerna och bakarna: delade. Och själv frågar jag varför det yttre är viktigare än det inre (motorn)? Man behåller det yttre patinerade men byter gladeligen motor eller trimmar den till höger eller vänster. Jag tycker att skoterns verkliga själ försvinner lika effektivt i ett sådant fall. Och den åsikten får precis lika mycket kritik som åsikten att man renoverar en gamling till nyutseende eller till något annat. Livet är hårt sa bonden, grymt sa grisen när julen närmade sig.

Själv hör jag till orginalnörderna, anser att orginalfärgen är härlig men tar inte stress av att den blir ommålad (helst i samma kulör). Man byter ju kolvar och cylindrar också när de är finito, eller hur? Jag respekterar däremot högt att någon tagit reda på skoterns historia (vem som ägt den och vad den fått uppleva) och låter den historieskildringen (som uppdateras allt efter) följa med skotern på dess fortsatta vandring. Kanske just detta ex har åkt något antal gånger till Lappland eller på Europaresa? Hamnat i någon ryslig kollision men uppstått som fågeln Fenix? Eller varit skotern som den eller den ägaren friarreste till sin kommande med? Kanske rentavt en bröllopsresefordon därefter! Kanske ägd av någon berömd person i sin ungdom eller något annat? Det alltså riktig realnostalgi att beundra den mångfaldigt uppfixade skotern och fantasinostalgi att beundra någon okänd bortställd laduskoter, bara för att den har orginalfärgen och ett par repor, och fnysa åt den andra. Man skall inte döma hunden efter håret!

Nåja, det här är en väldigt känslig sak och får antagligen både en och annan person att resa ragg eller sucka uttråkade, men det insåg du förstås när du skrev din text? Själv tycker jag det är bra att folk har olika åsikter men åsikter på ett forum har emellanåt en tendens att hetta upp sig ordentligt. Jag funderade länge innan jag svarade om jag skulle svara och hoppas att ingen blir sårad av min text.

jag håller med dig också Vespaco. Det är svårt att hitta en lagom rostig originalvespa utan stora bucklor. För vilken patina är snygg och vilken är det inte. Ta en gammal skinnjacka som exempel, den blir ju bara snyggare och snyggare tills den är helkass, ett stort hål, vem vill ha det. Är det ok att byta till en modernare, nästan likadan dragkjedja? kanske ett måste för att kunna använda den? (läs: nyare vespamotor i gammal ram).

Många köper ju också en gammal vespa just för att halva nöjet är att renovera den, utbudet är ju inte så stort att man alltid kan vänta in ett tillräckligt dåligt objekt för att renovera.

[vespaco]

Fritte och Federico, ni gör mig väldigt rörd, snyft, pä riktigt alltså! Nästa gång vi träffas så tar vi en skål/ett stop, banne mig! Alla andra är också välkomna!

[fritte]

Det där med patina har jag svårt att fatta att folk kan bli så lyriska över, i de flesta fall ger det en intryck av förfall.
Min Toyota från -92 har "patina" så det räcker, många tycker nog, med all rätt, att den börjar se lite ruffig ut.
Det gör även en patinad gammal Vespa....

[fritte]

Fritte och Federico, ni gör mig väldigt rörd, snyft, pä riktigt alltså! Nästa gång vi träffas så tar vi en skål/ett stop, banne mig! Alla andra är också välkomna!

Väntat länge på det...

[Peteess]

Vespaco - jag tycker du blandar ihop funktion och estetik .
Vad jag skriver om är estetik - inget annat.
Funktionen förutsätts självklar.

[jencla]

Patina är desstom ett relativt begrepp. Min Lambretta 1965 var rejält sliten/patinerad när jag köpte den för nu snart 10 år sedan. Bl a hade den diverse rostiga repor i originallacken som inget vax kunde få snygga. Så efter några års funderande lät jag lacka om den.

Men nu, efter 5-6 års körning med bl a 3 Cannonball börjar den få lite patina igen. Nötning efter min egen användning av den, minnen av roliga och spännande scooteräventyr. Nog så trevligt tycker jag.
/jens

[Paka]

Just precis så, Jens.

[fritte]

Patina är desstom ett relativt begrepp. Min Lambretta 1965 var rejält sliten/patinerad när jag köpte den för nu snart 10 år sedan. Bl a hade den diverse rostiga repor i originallacken som inget vax kunde få snygga. Så efter några års funderande lät jag lacka om den.

Men nu, efter 5-6 års körning med bl a 3 Cannonball börjar den få lite patina igen. Nötning efter min egen användning av den, minnen av roliga och spännande scooteräventyr. Nog så trevligt tycker jag.
/jens

Det primära är ju ändå att ägaren är nöjd...

[calle]

Peos cutdown är ju baseratd på en 125 gtr, en på den tiden "dussinscooter" så jag tycker att han gjorde helt rätt som stylade den. Visst är det kul att man skapar en mer personlig touch på sin scooter - speciellt när man tar ett helhetsgrepp och förverkligar alla sina ideer.
Kollade patineringen på kolv & cylinder i helgen när vi hälsade på, verkligen väl patinerad kolv med tydliga spår av glad och aktiv körning på Cannonball

mvh/HB

Peos kära cutdown gjordes efter att hans tidigare fina GTR förstördes grovt i en smitningsolika med en bil, Peo klarade sig dock fint.
Men på den tiden skulle vi nog ändu skurit ner en fin GTR även om den inte skulle råkat ut för en olycka.

[calle]

På tal om detta...
har en nästan helt orörd Sprint 69.
Den har gått 600mil och är väldigt fin men ett dilemma är att inre packboxen läcker, skulle vara underbart att få motorn tät och välkörande igen men då är den inte orörd längre.
Hur skall man göra måntro?
Ideér?

[Peteess]

Calle - låt den läcka. Det blir nog bäst för dig så.