Förra hösten fick jag en vrakad Qingqi 125 Sport, men tyvärr med så mycket demolerad och avskalad plasthölje att den var bortom räddning. Men synet av en rör-ram med något som påminde om gammalryska svetsfogar och en trevlig liten GY6-motor väckte tankarna om att ett sådant fordon kan väl även en sjuklig gubbe underhålla och det verkade vara ett brukligt substitut för den Vespa 50 som jag i min ungdom drömde om, men aldrig fick.
Nu har jag införskaffad en två år gammal, bättre begagnad motsvarighet, och utrustad med en nästan komplett reservdelsmaskin kände jag mig som en kung. Entusiasmen blommade.
Ut på nätet för att läsa om Qingqin och andra scootrar, nu som man har blivit nyfött entusiast. Hm, flertalet mc-verkstäder vil inte befatta sig med sådana vidunder. Det är ju en kines! – Det spelar ingen roll, jag har inte planerad att bli verkstadkund, så vem bryr sig.
Men oj, här finns det en scooterklubb för alla med scooterintresse, - där måste väl en sådan som jag höra hemma. Tittar på kort från olika arrangemang och konstaterar att här är det plåt som gäller, - gammal plåt! Sedan läser jag i forumet att plastisar av erkända kvalitetsfabrikat endast utlöser förakt, då dom inte kan betraktas som riktiga scootrar. Ve och fasa, inte bara har jag en plastraket, som grädde på moset är det en kines. Då hör jag nog inte hemma i den här miljön ändå.
Hur som hälst, jag gillar min lilla gula kines, och för mig är det en scooter god som någon annan. Av natur är jag en liten protestant, och någon borde ta en kamp mot plåtimperialismen! Jag borde möjligtvis träda in i klubben ändå. Inte bara det. Jag kanske ställer upp på Rally Scandinavia. Där ska jag sitta hela helgen bredvid min Qingqi och ilsket spotta och fräsa efter alla som kastar sina föraktfulla ögon på mig.
