Appropå tidigare Vespaägare och då speciellt de tidigaste, så har har jag lagt märke till att flera ägare som då var studerande idag är chefer. Antingen VD på liten firma eller högre chef på större firma. Inte alla givetvis, men noterbart många. Hur man sedan skall tolka resultatet kan fundera på. Flera som jag talat med sade
- att de varit studerande
- att de fått nog av andra skotrar som inte höll ihop,
- att de köpt Vespan begagnad för att de inte hade råd med ny och
- att de ofta sedan bytte upp sig till bil.
Personer som redan tidigt hade mål och krav.
Senare ägare var igen mera slappa typer, man skaffade mera Vespan för att den var då billig och man kom hjälpligt fram. Skötsel och vård av fordonet var tydligt sämre. Det är nu de glöms bort i förråd där de överlever. De som glöms bort utomhus rostar bort. Andra körs slut. Vissa har annars bara tur.
De senaste ägarna visar igen mera intresse för gamlingen, oftast studerande igen. Det kan ha varit svårt att hitta delar överhuvudtaget och då kan man ha blivit tvungen att göra konstiga lösningar för att få en fungerande Vespa.
Dagens ägare, ofta skoternörder, samlare, trimmare, renoveringsmaniker, nostalgiägare, har det bra mycket enklare idag med internet och nyvaknat intresse globalt som gör att det börjat producera delar igen. Gemensamt verkar vara att de (eller någon närahörig) oftast gillar att få oljiga händer och/eller får kicks av någon härlig detalj...
